Det var genom påverkan av det romerska riket som vi på Gotland i början av vår tideräkning började bära fingerringar. Ringar användes av både kvinnor, män och barn. När romarriket växte sig starkare exporterades föremål till norr. Inte bara för att Gotlänningarna reste, utan även för att de romerska stormännen ville stärka sin ställning. Framförallt var det då frågan om föremål som gick att dricka ur eller på annat sätt hantera dryck i på sina gästabud. Utöver den materiella exporten skedde också ett export av mer intellektuell karaktär. Från det romerska riket sipprade idéer, tankar och kunskap. Vissa tog sig fysiskt uttryck, som exempelvis vanan att bära fingerringar som ett symboliskt föremål, du ville visa något med ringen.
Hos romarna hade ringar först uteslutande funnits på händer tillhörande högst prominenta personer, kejsare, präster eller högt uppsatta militärer. År 197 gav kejsare Severus alla fria romerska medborgare rätten att bära en fingerring. På så vis symboliserade automatiskt en ring på ett finger att du var en fri och inte en i den stora gruppen slavar. Hos de fria var ringarna ofta av guld. Och ibland infattades också en sten. Stenar hade olika betydelse och bärare av magiska egenskaper ansåg romarna. Vissa skyddade mot sjukdom, medans andra gav lycka.
Ringfingret är egypternas uppfinning. De trodde sig veta att från ringfingret gick en nerv rakt till hjärtat, och därför sitter våra förlovnings- och vigselringar där än idag.
