Veckans föremål från samlingarna, 25 oktober 2024.
Anna Charlotta von Stapelmohr (1754-1791) var dotter till den mycket förmögne överdirektören vid Stora Sjötullen Christoffer von Stapelmohr och Maria Lucretia Dittmer. Vid 22 års ålder blev hon bortgift med en av Gustaf III:s närmaste män: inrikesministern Elis Schröderheim.
Anna Charlotta var karismatisk och intelligent och en av de mest omtalade och beundrade värdinnorna i Stockholm. Hon var, enligt utsago, passionerad och vacker med kastanjebrunt hår och bruna ögon – men hon var också omtalad för sina kärleksaffärer.
1790 blev hon gravid med sin älskare; den mer än tio år yngre kunglige sekreteraren Seele (en man som var känd för att klä om tre eller fyra gånger om dagen för att ”åkande, gående eller ridande visa sin skönhet”). Anna Charlottas make krävde skilsmässa och att barnet skulle dödförklaras och tas ifrån henne vid födseln – ett krav från kungen, sades det. På grund av ett tidigare ogenomtänkt skämt om Gustav III och hans familj hade Anna Charlotta nämligen retat upp kungen.
Juldagen 1790 föddes dottern Charlotte Wilhelmina (1790-1829), men Anna Charlotta själv dog “av sorg” bara några dagar efter förlossningen, den 1 januari 1791, 37 år gammal. Carl Michael Bellman, som var mycket förtjust i Anna Charlotta, skrev en elegi om henne: “Charon, din färja kom ej försent”.
Dottern då? Hon fostrades av Anna Charlottas vän Beata Elisabeth Théel, och kyrkobokfördes inte som vare sig utomäktenskaplig eller äkta – något som egentligen var olagligt!
